Svaret på frågan: ”Ska man hjälpa andra?” kan tyckas självklar – visst ska man det! Men ibland är det inte så enkelt. I alla fall inte när det gäller träning.

Är på gymmet med vuxen dotter. Det är kväll och ganska mycket folk i lokalen. Vi kör rodd-drag med hantlar och har trevligt. Men så får jag lite svårt att koncentrera mig. En kille och en tjej i typ 24-årsålder har tagit var sin kettlebell precis bredvid. De verkar vara ett par och killen instruerar sin, vad det verkar, ganska gymovana flickvän hur hon ska göra kettlebellsving. Själva instruerandet märker jag inte så mycket av, det är när de drar igång som jag tappar koncentrationen på min egen träning. Med låsta, översträckta knä böjer hon sig framåt och istället för att liksom svinga vikten är det mer som om hon försöker lyfta den upp och ner framför sig på en armslängds avstånd från kroppen.

Frågan är: vad gör jag nu? Ska jag:

A) Rädda den stackars kvinnans rygg genom att på ett trevligt och pedagogiskt sätt (jag är ju ändå utbildad fystränare) ge några små enkla tips som gör övningen både betydligt mer effektiv samtidigt som den uppenbart gigantiska skaderisken minimeras.

B) Låta dem ha trevligt ihop och inte skrämma bort henne med pekpinnar om hur man får och inte får göra på ett gym vilket kanske fullkomligt dödar träningslusten som ganska nyligen har infunnit sig.

Hur skulle du ha gjort? Fundera på det en stund.

Klar?

Bra. Men innan jag avslöjar hur jag gjorde tänkte jag fördjupa problematiken lite. Väldigt många människor rör på sig för lite. Och när de väl kommer igång är det vanligt att man vill för mycket, för snabbt vilket gör att man får ont någonstans vilket gör att man slutar röra på sig. Det här är jättevanligt inom till exempel löpning då man så här på vårkanten får syn på torr asfalt och sticker ut och springer som om man befinner sig på exakt samma nivå som i höstas då man var i toppform samtidigt som man har förträngt 3,5 vintermånader då löpningen legat i ide. Hej löparskada!

Så här i cross fit-tider då ganska många går omkring på gymmet i minimalistiska skor och allt fler har börjat med skivstångsträning är det lätta att hitta hur många som helst som kanske skulle behöva fila på tekniken innan de lyfter på så jäkla mycket vikt på stången (precis som att många behöver bättre löpteknik för att motverka löparskador). Och det är alltid lättare att lära sig en bra teknik innan man har fastnat i ett mer skadeframkallande rörelsemönster. Det är alltså perfekt läge för kvinnan med kettlebellsvingen att nu när hon provar det för första gången få ett par enkla tips som gör det roligare och mer utvecklande i längden. Och det vet ju alla som till exempel har gått en kurs i ”Excel” på jobbet hur otroligt mycket lättare och smidigare det kan gå att arbeta när man lärt sig smartare arbetssätt. Allt som gör livet lite lättare är i regel av godo.

Så har vi den andra sidan. Om jag ger tekniktips till denna kvinna, hur reflekteras det på pojkvännen? Hela hans kroppsspråk talar om hur mycket han tycker om att få vara duktig och visa henne en ny värld och vad han kan. Så kommer plötsligt en okänd man och talar om att alla hans tips suger. Inte så kul. Han kanske dessutom har en plan – att först bara låta henne göra lite så som känns bäst och sedan, gång två eller tre, börja droppa ett tips här och där så att träningsglädjen inte försvinner. För det är inte kul om man blir tillrättavisad hela tiden och det är självklart bättre om hon kommer igång med träningen och har kul än att hon gör 100 procent korrekt första gången – så länge hon inte blir skadad direkt förstås.

För alla som röstar för A), hur skulle du tycka det kändes om någon okänd kommer fram till dig och gav tips på hur övningen ska göras? Det är en sak om det vore någon som jobbade på gymmet, då tror jag de flesta skulle tycka det är okej. Men om det är någon random, medelålders, orakad snubbe som inte ser så supervältränad ut, hur skulle du ta emot tipsen då?

För mig blev det B), jag sa inget. Men som dottern sa när vi förflyttat oss lite i lokalen: ”Oj vad du störde dig på hon som körde kettlebellsving. Jag såg hur du var på väg att säga något men lyckades hålla dig”.