Om en person vägrar sitta någon annanstans än ytterst på en bänkrad i biosalongen och alltid memorerar exakt hur många metrar det är till närmaste nödutgång och även kollar hur det ser ut precis utanför utgången kan denne tas för lite hysterisk. Men sker en brandkatastrof och samma person är en av de få som hinner ut ur salongen kommer säkert hyllningar om klokskap och framförhållning. Lite så är det nog med de som springer ett maraton utan att ha förberett sig. Om de anses fantastiska eller korkade beror kanske på utgången. 

Två relativt disparata händelser den senaste vecka har lett fram till den här texten: Broschyren ”Om krisen eller kriget kommer” som delats ut till Sveriges alla hushåll samt Stockholm Maraton. De har fått mig att fundera på huruvida ett beslut som någon fattar kan bedömas på ett sätt när beslutet tas och på ett helt annat sätt när effekterna av beslutet väl visat sig. 

Vi börjar med broschyren. För visst är det bra att ha tänkte lite i förväg om det nu skulle bli någon typ av kris då det plötsligt inte finns någon el under en längre tid så att värmeaggregat slutar funka, internet lägger ner, du kan inte betala med kort och butiker inte får några leveranser. Och om en person som precis lyckats undkomma en katastrof, till exempel tagit sig ut ur en brinnande byggnad eller en sjunkande båt mycket tack vare att denna person hade kastat ett öga på utrymningsplanen som fanns vid ingången skulle denna person anses om ohygglig smart och förutseende och hyllas för sin klokskap. Men i regel händer ingenting. Samtliga byggnader jag har besökt har inte börjat brinna när jag var där. Därför kan kanske rutinen att kasta ett öga på utrymningsplanen mest framstår som en lite osund noja. Eller vad skulle du tycka om en vän alltid måste memorera nödutgångar när ni går in i en ny byggnad? Och vad skulle du tycka om någon du känner faktist såg till att följa det som står i ”Om krisen eller kriget kommer” och har ett förråd med konserver, PET-flaskor med vatten i frysen, kontanter i små valörer och en radio som drivs av solceller? Vad skulle du tycka om denne person gick ett steg längre och till exempel köpte en braskamin och 40 kubikmeter ved för att kunna hålla värmen uppe när strömmen går? Om de inte bara har flaskor med vatten i frysen utan bygger en  storskalig vattenrenare för att kunna utnyttja en närliggande sjö? Om de bygger en bunker på tomten? Om bunkern kan stå emot en kärnvapenattack och är fylld med förnödenheter för minst 10 år? Om det nu är din granne som har kärnvapenbunkern och bjuder in dig när det blir krig kommer du nog vara rätt tacksam för att bli inbjuden. 

Men var går gränsen innan du tänker att din vän/granne nog har blivit lite sjukligt besatt av sina föreberedelser på en eventuell kris? Gissningsvis går gränsen på helt olika ställen för varenda en som läser den här texten. Men nog är det spännande som filosofiskt resonemang.

Då det här är en blogg om löpning är det hög tid att vi blandar in den aktiviteten också. Jag börjar med en självupplevd anekdot:
För många år sedan anmälde jag mig till Lidingöloppet. Jag var långt ifrån någon löpare på den tiden och joggade möjligen 6-8 km två gånger i veckan vid fint väder. Har för mig att jag lyckades springa så långt som 10-11 km (med lite gångpauser) en eller två gånger innan jag åkte ut till det som kallas världens största terränglopp. Tänkte att jag fixar resten på ungdom och pannben. Självklart gick det åt helvete. Sista 8 km tog typ en timme och 45 minuter där jag frusen haltade fram i duggregent och jag kunde sedan inte springa regelbundet igen förrän i slutet av sommaren året efter. Kan säga att det var få som hyllade mig som inspiration och för att jag vågat utmana mina gränser. Reaktionerna var mer av typen: ”Men är du helt dum i huvudet. Förstod du inte att det var 30 backiga kilometrar? Du måste ju förbereda dig! Och varför klev du inte av när du hade så ont?”. 

Måste säga att jag håller med de som sa så. Det var som om jag bad om skador och en rätt otrevlig upplevelse. Men gäller detta alla som förberett sig alldeles för dåligt? För att fundera vidare på det går vi nu vidare till årets varma upplaga av Stockholm Maraton i söndags där jag cyklade runt och filmade elitlöparna på fyra olika ställen längs banan. Vid ett tillfälle hade jag vägarna förbi Kungsträdgården där löparna passerade efter 10 kilometer. När jag kom var det mycket glest mellan deltagarna då det var de som låg bland de sista i tävlingen som passerade. Kunde konstatera att den första milen hade tagit dem cirka 1 timme och 45 minuter. De flesta gick och de såg riktigt slitna ut. Visst var det ovanligt varmt, men om man blir rejält sliten av att springa 10 km på 1.45 har man nog inte förberett sig på ett sätt som gör att ett maraton blir en så trevlig upplevelse eller ens ett lopp man kommer att fullfölja. Troligen hann flera av dem inte fram till halvmaratonpasseringen vid Djurgårdsvägen på 3 timmar och 15 minuter då det första snöret drogs och fick alltså inte fullfölja loppet alls. Det finns också en överhängande risk för skadeproblem som kommer att följa dem under lång tid framåt. Betyder det att de var dumdristiga som skulle ha fattat bättre än att ställa upp? Tror inte det finns något tydligt svar på den frågan. Jag tror många som sprang i söndags så här i efterhand känner sig extremt stolta över sin prestation, helt oavsett vilken tid de kom i mål på eller om de tvingades bryta för att de fick ont eller inte hann fram till passeringarna vid 21,1km, 26 km, 32 km där man blev avplockad efter en viss tid. Och det ska de så klart vara. Det krävs mod att bara anmäl sig. Och genom att sätta upp höga mål kan man inte bara spränga sina egna gränser och växa som människa utan även inspirera andra till stordåd bortom deras tidigare gränser och komfortzon, helt oavsett om det handlar om något löprelaterat eller inte. På det sättet borde ju fler utmana sig själva mycket mer då det kan ha många positiva effekter på alla möjliga sätt. 

Men vad tycker du? Är en person som ställer upp trots undermåliga förberedelser fantastiskt modig och inspirerande eller övermodig och dumdristig? Beror det på utgången och hur de kände själva? Så att den som mot alla odds ställde upp och känner stolthet helt oavsett tid, eller om den ens kom i mål, är modig och inspirerande medan den som sprang så att (den väldigt förutsägbara) överbelastningen gör att de inte kan springa på mycket lång tid eller ens alls i framtiden var dumdristig och saknar självinsikt? Var jag inspirerande i min kamp under Lidingöloppet då jag vägrade ge upp trots svår smärta i ena knät? Eller var jag korkad som först inte förberett mig ordentligt och sedan inte klev av när jag fick så ont? Beror din bedömning på vem vi pratar om? Om personen är en ung, frisk man eller en äldre, överviktig kvinna som just blivit frisk från en längre tids sjukdom? Var går gränsen? Diskutera gärna i små grupper!