Trots att svenskarna ägnar sig åt uthållighetsidrottande i större utsträckning än någonsin springer vi inte speciellt mycket fortare än för 30 år sedan. När det gäller herrarna så har tiderna till och med blivit rejält mycket sämre. Spring Snabbares Fredrik Zillén misstänker att det hela beror på bortklemade barn och allt-nu-generationen. 

Stockholm maraton.

Den tid som räckte för topp-10 på Stockholm Maraton 2013 hade inte räckt till mer än en plats bland de 50 bästa 1983. Och den löpare som kom på plats 20 förra året hade inte bättre tid än att det räckt till en plats kring 100 för 30 år sedan. Att den genomsnittliga tiden för deltagarna i Stockholm maraton är sämre nu är i början av 1980-talet är inte så konstigt. Nu är det mer en kul grej som nästan vem som helst kan få för sig att köra till skillnad från tävlingens första år då det i princip bara var ganska seriösa löpare som anmälde sig. Men det har faktiskt blivit rejält mycket sämre i toppen. Både segrartiderna och snittiden för de 100 första i mål är sämre de senaste tio åren än under loppets 10 första år (start 1979).

OBS: det här gäller männen. Kvinnornas tider har inte försämrats på samma sätt. Det beror troligen till stor del på att de startade på en lägre nivå då det knappt var några kvinnor alls som sprang långt på den tiden. Faktum är att det inte fanns några internationella tävlingar över huvud taget för kvinnor före 1982 (männens första ”moderna” maraton genomfördes 1896) och damerna fick springa maraton i OS först 1984! Men även om deras tider inte försämrats sedan de äntligen tillåtits att tävla så har de faktiskt inte heller blivit så mycket bättre sedan slutet av 1980-talet.

Andra uthållighetsidrotter visar på samma trend även om materialutveckling gör att det inte alltid är lika tydligt. Till exempel är två av de tio snabbaste tiderna i Vasaloppet är satta på 1980-talet. Redan 1928 tog sig Per Erik Hedlund de nio milen mellan Sälen och Mora på 5.33.23, trots att han fick spåra själv med sina breda trälagg. Och de två bästa löptiderna genom tiderna för herrar på Ironman Hawaii är satta 1989 (bästa damtid sattes 2013 då den makalösa Mirinda Carfrae hade bättre löptid än herrsegraren och tredje bästa löptid totalt).

Det här är en rätt märklig utveckling. Det är fler än någonsin som ägnar sig åt uthållighetsidrottande. Triathlon är en folksport, fler än man kan räkna har genomfört ”En svensk klassiker” och allt fler kör MTB och ultralöpning. Dessutom finns det idag hur mycket information som helst på nätet om hur man tränar, äter och sover för bäst utveckling. Vi har klockor som kan visa, puls, steglängd, fart, markkontakttid, höjdmeter, mäta VO2-max, hjälpa dig med start och stopp vid intervaller och tala om hur mycket du bör vila. Men ändå blir vi inte snabbare.

Det finns flera teorier om varför utvecklingen ser ut som den gör. Personligen tror jag att det beror på en mängd olika faktorer och när jag var på en föreläsning i våras fick jag en pusselbit till. Det var en föreläsning med Christie Hägglund som sommaren 2013 blev först med att springa hela fjällkedjan, 130 mil från Treriksröset till Grövesjön, helt på egen hand och utan att ta hjälp av någon annan och bära sin packning själv.

”Jag får ofta frågan om hur man tränar inför något sånt här”, sa Christine Hägglund under föreläsningen och jag hann själv börja tänka på hur jag skulle lägga upp det inför en liknande strapats. Men istället för att visa träningsschema med antalet mil i veckan och hur hon periodiserat under året visa de hon några bilder på sig själv som barn. Bland annat en från längskidåkningstävling då hon gick i första klass och hennes första Femdagars-tävling i orientering. För det var där det började. Skidor och orientering.  Och innan det – heldagar av bärplockning på myrarna, att hon gick eller cyklade dit hon skulle och sällan fick skjuts i bil, att hon åkte en mil längdskidor som sjuåring för att det var kul och att hon fjällvandrade med sina föräldrar.

Christine Hägglund under hennes 130 mil långa löptur genom hela den svenska fjällkedjan 2013. Foto: privat.

Men det är självklart inte bara i Sverige som utvecklingen ser ut så här. Brittiska Daily Mail hade för ett tag sedan en artikel om hur livet förändrats under fyra generationer för familjen Thomas. 1926 var George Thomas åtta år. Skulle han någonstans fick han gå. Till exempel låg hans favoritfiskeställe 10 kilometer från hemmet. Självklart gick han ofta dit. Själv. När han var åtta år. Hur många föräldrar skulle tillåta det idag då åttaåringar knappt får fiska från bryggan utan flytväst trots att föräldrarna är med?

Därefter har avstånden som åttaåringarna i familjen Thomas tagit sig från hemmet minskat för varje generation tills vi är framme vid Georges barnbarns barn, Edward, som fyllde åtta år 2007. Han lämnade knappt den egna trädgården. Självklart fick han skjuts till skolan och alla andra fritidsaktiviteter. Han till och med kördes i bil till ett ställe där det var säkert att cykla.

Utvecklingen ser likadan ut här på hemmaplan. Om vi hälsar på hos Christine Hägglund igen. Att hon som barn gick eller möjligen cyklade till skolan eller vart hon nu skulle var inget konstigt. Så gjorde alla. Idag går hennes tre barn på två olika skolor samt ett dagis och för Christine Hägglund är det självklart att de tar sig till skolan på samma sätt som hon gjorde.
– Men de är de enda som cyklar dit året om. Då bor vi ändå i Östersund, ett tränings- och friluftsmecka, säger Christine Hägglund när jag nu pratar med henne inför den här texten.

Det är alltså här någonstans jag tror delar av svaret finns på frågan om varför resultaten i toppen är så sämre trots att fler springer och att de har större kunskaper och bättre hjälpmedel än någonsin tidigare. En sån som Christine Hägglund har härdats från tidig ålder. Det är därför hennes kropp håller och inte blir skadad trots 130 mil löpning med packning. Men den typen av liv är det allt färre som lever. Dagens barn och ungdomar är för klena för att orka med träningen som behövs för att ta klivet in i eliten när de börjar bli i sena tonåren eftersom de saknar den volym av fysiskt arbete som man fick i sig av sig själv förr redan från mycket unga år. Då kommer skadorna och motivationen tryter. Bortfallet är enormt i svenska klubbar då duktiga idrottare kring myndighetsdagen. För att inte tala om alla skador som drabbar mer medelålders motionärer som behöver sätta kryss i rutan ”Ironman” på sitt CV. Nu menar jag inte att det är fel att sätta upp skojiga idrottsliga mål även när man är äldre än 25 och inte räknar med att bli elit utan bara gör det för att det är kul. Tvärt om. Det jag menar är att många av de som idrottar idag har vuxit upp som den yngste sonen Thomas i Storbritannien och inte härdats som hans farfars far vilket gör att det är svårt att klara den träning som krävs för att vi ska springa maraton minst lika snabbt som 1983. Och då finns det helt enkelt risk att tiderna blir allt sämre.

Först volym, sedan intensitet. Det vet alla tränare. Men bortsett från att vi på grund av minskad fysisk aktivitet under uppväxten tål hårdträning sämre så vill också väldigt många idag ha allt nu! Varför vänta? Vem orkar tänka långsiktigt, bygga bas och annat töntigt? Folk orkar ju inte ens vänta till nästa vecka för att se nästa del i en TV-serie utan nyttjar, nerladdning, streaming eller DVD-boxar. Allt nu! Jag fick förresten för inte så länge sedan ett uppdrag från en träningstidning för kvinnor där jag skulle skriva ett träningsprogram som tog orörliga soffpotatisar till att kunna springa 5 km utan att stanna eller gå någon gång. Tiden de fick på sig? Tre veckor! Allt-nu-generationen har talat. Ska väl vara glad att det inte var tre dagar.