Drivkraften att få veta EXAKT hur allt SKA vara när det gäller löpteknik gör dessvärre att det blir svårare att faktiskt att bli mer energieffektiv. Det blir nämligen oftast mycket sämre och svårare om man försöker sträva efter någon exakt siffra på optimal vinkeln i armbågen eller knät eller grader av lutning av kroppen (som om det ens fanns). Istället bör man, hur flummigt den än låter, mer känna hur det känns istället för att tänka och analysera för mycket.  

Kroppen har ett rätt bra system för att hålla koll på var alla kroppsdelar befinner sig i förhållande till varandra. Proprioception, som det brukar kallas, gör att du vet om du har ett rakt eller böjt pekfinger även om du blundar. Det här kan låta självklart, men det är det inte. Till exempel är det väldigt vanligt att löpare inte har någon som helst känsla för vilken vinkel de har i sin vrist när de springer. En del löpare vill väldigt gärna vinkla upp foten i vristen så att tårna pekar mycket mer uppåt. För vissa, framför allt riktigt drivna löpare på lite kortare distanser som medeldistans, kan den där uppvinklingen vara av godo då den (oftast) är en del av ett litet annat rörelsemönster. Men för väldigt många långdistanslöpare och ”vardagslöpare” gör uppvinklingen mest att underbenet svingas fram lite extra så att de landar längre framför sin höft än vad de borde och än vad de hade gjort om de inte gjort den där uppvinklingen. Dessutom ökar så klart risken att lägga all vikt på hälen i nedslagsögonblicket, vilket inte är så bra om man vill springa lite snabbt och effektivt. Men det är i princip omöjligt för mig som löptekniktränare att be de löparna att vinkla foten i vristen så att skosulan är lite mer parallell mot marken. Det som nästan alltid händer då är att personen i fråga börjar springa nästan uteslutande på framfoten, ja nästan på tå. Att det finns typ 300 olika lägen mellan de två ytterligheterna:”vristen vinklad så att tårna pekar maximalt uppåt” och ”vristen vinklad så de springer på tå” är inget de verkar förstå. Det finns inga nyanser. Lite som att du inte skulle klara av att ha ditt pekfinger lite lätt böjt utan endast kan variera mellan helt sträckt och maximalt böjt. Nu har jag så klart utvecklat flera olika metoder för att lära löpare att känna de här nyanserna relativt snabbt. Men att bara säga åt dem justera vristvinkeln lite lagom hit eller dit är i regel rätt dödfött.

Det här är också en av orsakerna till att många som hänger för mycket fram med överkroppen när de springer plötsligt lutar huvudet bakåt när de rätat upp sig och fått fram höften. De ”vet” vilken vinkel de ska ha i nacken för att huvudet ska vara rakt och ha ansiktet i färdriktningen. När kroppen rätas upp behåller de nackvinkeln och är helt övertygade om att de fortfarande håller huvudet rakt, trots att de faktiskt lutar huvudet bakåt. I alla fall tror de så fram tills att jag tar ett foto och visar hur det ser ut. Att de måste ha ögonen i en ny position är inget de märker. För det är alltså ledernas förhållande till varandra, proprioception, som vi främst använder för att ha koll på kroppen. Och enligt den är nackkotorna i den position de brukar ha när de har huvudet rakt vilket så klart inte blir så bra eftersom det justerar den där ca 4,5 kilo tynga klumpen som sitter fäst på en kotpelare högst upp på kroppen vilket så klart ändrar tyngdpunkt och balans i hela kroppen.

Givetvis kan man öva upp sin känsla för kroppen och hur man har alla leder i förhållande till varandra. Lite som att en nybörjare i musik kan ha svårt att höra om ett pianoackord är i dur eller moll men med lite träning inte bara hör att det är dur utan att det även är C-dur istället för D-dur. Ju mer du övar på att justera olika ledvinklar och rörelsemönster och känna efter vad som händer desto bättre blir du på att känna nyanser och mer exakt kontrollera vad du gör. Till exempel är det tydligt att personer som jag träffar vid flera olika tillfällen blir väsentligt mycket bättre på att ta instruktioner och göra de justeringar jag vill ju fler gånger vi träffas. Personer som antingen sprungit framåtlutade eller bakåtlutade, för det var den minsta justeringen de kunde göra, kan plötsligt känna en jättestor förändring trots att de faller endast ett par millimeter framåt med bröstbenet eller flyttar bak det samma korta sträcka. Om man ”bara” tänker på vad man ska göra, typ ”ha kroppen i en lutning av 3,5 grader” blir det sällan bra. Istället bör du känna efter hur det känns och vad som händer med löpsteget, från huvudet till fötterna, när du provar en mängd olika lutningsgrader. Då blir det betydligt mycket bättre i längden.

Det stora problemet här är ”otålighet”. Även om det inte är många som säger det rakt ut så är det väldigt vanligt att löpare jag träffar utstrålar ett tydligt: ”Men säg bara hur mycket jag ska luta så gör jag det så kan vi gå vidare!”. Men när man väl upptäckt hur mycket bättre det blir av att känna istället för att tänka, är det obegripligt att man en gång faktiskt gjort något annat. Det kräver dock lite mer mental ansträngning. Tar även här en liknelse från musiken. När en pianolärare säger ”Spela inte bara noterna, spela med hjärtat” är det i svårbegriplig idioti när man som ren nybörjare fortfarande har svårt att styra fingrarna till rätt tangent över huvud taget. Men när man blir lite bättre på att traktera klaveret fattar man precis. Det är skillnad på att ”spela noterna” och att ”spela med hjärtat”, även om det är samma tangenter som trycks ner i exakt samma följd. Precis som det är skillnad på ”Nu lutar jag 3,5 grader från höft till axel och så ska det vara” och ”Om jag faller en liten aning mer fram, blir det då någon skillnad i hur jag belastar min fot och om det nu är en skillnad, är den bra eller dålig?”.